RAKUKERAMIK

Raku är benämningen på en keramisk tillverkningsmetod, som har sitt ursprung i Japan. Tekniken utvecklades under 1500-talet.

I den kemiska processen blir det ett dramatiskt samspel mellan de fyra elementen jord (lera), eld, luft och vatten.

De första föremålen som tillverkades var skålar avsedda för teceremonier. Rakutekniken nådde till Europa först under mitten av 1900-talet.

Vid Raku så görs en första bränning (skröjbränning) på samma sätt som för vanlig stengodskeramik.

Modern rakubränning görs på på så sätt att de i förväg brända keramiska föremålen doppas i speciell rakuglasyr och ställs in i en enkel Raku-ugn utomhus, som värms upp till ca 900-1000 grader. Föremålen tas ut ur ugnen, medan de fortfarande är rödglödande och läggs i ett kärl med sågspån och sågspånen flammar upp av värmen. Man lägger på mer sågspån för att kväva elden och det ryker kraftigt. Man lägger på ett lock på kärlet när alla föremålen är på plats. Detta reducerar syretillförsel till föremålen och dess glasyr. Denna reduktion av syret kan ge olika och fantastiska färgförändringar i glasyren.  Därefter tar men upp de heta föremålen och lägger dem i vatten. Man får då en naturligt krackelerad glasyryta. Tekniken är våldsam och en del föremål går sönder. Resultatet är ibland slumpartat. Man kan också avstå från vattenkylningen och då blir resultatet för yta och färg annorlunda.

Svarta krackeleringar på vit glasyr , gälla färgspektra och ett metallaktigt skimmer, räknas i dag som Rakuns karaktäristika. Allt gods som inte är täckt av glasyr blir svart.

Sprickor, krackeleringar, och mistor i glasyren ansågs i Japan inte som fel utan tecken på liv och mänsklighet och en naturlig skönhet som snarare ökade värdet och uppskattningen på keramikföremålet.

Det japanska tecknet för ”raku” betyder njutning, lycka, glädje och behag.

Ref. wikipedia